Rosatosa

Vi avrundar väl kvällen med en liten vits, eller vad tycker ni?

En ung vacker kvinna kom in i en affär och frågade vad ett klänningstyg kostade.

Permalink Vitsar, vissa gamla som gatan. Kommentarer (0) Trackbacks ()

                              

Som jag lovade igår så kommer här bild och min version av denna rätt. Även om jag nu inte kommer ihåg Gordons recept till 100 % så är det i alla fall väldigt nära.

Det är en kycklingfilè som jag bankat ut lite, dubbelpanerat och i sedvanlig ordning saltat och pepprat innan paneringen. Sen satte jag i gång ugnen på 225 grader. Jag stekte filèerna i smör men jag är medveten om att det inte anses korrekt av vissa. Det är något jag kommer ihåg från orginalet att det skulle stekas i olivolja. Men som sagt, jag använder smör när det gäller schnitzel. Tre fyra minuter på var sida blev lagom, då hade dom fin färg och då lade jag dom på ett ugnsfat. Sedan stekte jag potatisen och kryddade med salt och chiliflakes. Medan potatisen stekte så delade jag cocktailtomater i halvor, hackade charlottenlök och tog en rejäl bunte färsk basilika och fräste det hela lite lätt. Denna tomatröra fördelade jag på dom stekta filèerna och lade även på ett par skivor mozzarella och toppade det hela med riven parmesanost.

Jag lät dom stå i ugnen 14minuter, som vi alla vet så är det skillnad från ugn till ugn så det är bara att hålla koll så dom inte bränns medan man väntar på att osten ska smälta. Nåja, medan ugnen gör sitt så hinner du slaka spenat att ha till. Det är inte enligt orginalreceptet, för han använde röd mangold men jag minns inte hur han tillagade det. Eftersom jag vet att spenat och mangold kan användas likadant och jag råkade ha spenat hemma så blev det så denna gången. 

Behöver jag tillägga att jag värmde på potatisen strax innan servering? Nä, jag tänkte väl det.


                        


                             Detta är banne mig så saftigt och gott, väl värt att testa. Smaklig spis!

Permalink Recept Kommentarer (3) Trackbacks ()

Alltså, vad är det med mig och restaurangbesök? Jag har mer eller mindre slutat att gå ut och äta. Det är så tröttsamt och frustrerande att så ofta bli besviken. Har jag för stora krav kanske, är jag för kräsen helt enkelt. Det finns dom som hävdar det.

Enligt mig är det inte så, för att ta några exempel så på ett ställe beställde jag oxfilè och fick vänta jättelänge. Kanske inte ter sig så konstigt, om det inte hade varit för att det endast var ett fåtal gäster just då. Och att ljudet från köket var misstänkt likt ett frenetiskt köttbankande. Jag ville inte dömma i förväg så jag väntade lugnt in min mat, som var allt annat än filè. Det var en halv centimeter tjock skiva av någonting, och väldigt långt ifrån den 3,5 cm tjocka vitlökspäckade oxfilèn jag hade ätit där tidigare när dom hade en annan ägare. Det är väl inte för mycket begärt att man får det man beställer och betalar för?

En annan gång hade jag beställt något med pommes frites och den oljan som det friterades i var uppenbarligen inte varm nog för det var nåt sladdrigt och blekt som jag genast skickade tillbaka. Servitören blev inte överlycklig för besväret men han gick iväg med mina pommes. Han kom tillbaka ett par minuter senare och satte ner min tallrik med samma jäkla pommes, utan att det hänt nåt nytt med dom. På den restaurangen råkade jag känna köksmästaren, så jag frågade lugnt och stilla om inte X X  jobbade den kvällen. Nä, han var ledig fick jag till svar. Vilket jag mycket väl visste, men servitören försvann illa kvickt med mina pommes och kom tillbaka med nya som var friterade på rätt sätt. Så kan det gå om man känner rätt personer, men visst är det för jäkligt.

Vi var på ett väldigt omtyckt ställe i Malmö vid ett annat tillfälle, och servitrisen var väldigt noga med att skriva ner hur vi ville ha vårt kött stekt. Mitt hopp var stort att jag äntligen skulle bli nöjd. Visst, såsen var god. Och det var vad jag svarade servitrisen när hon svassade förbi vårt bord och  i förbifarten slängde ur sig: - Och det smakade bra ja? Som sagt, såsen var ju god och det var inte svaret hon hade väntat sig det syntes tydligt när hon tvärnitade och kom tillbaka till vårt bord. I och för sig ett plus för henne:) Men va fan, om man ställer en fråga till en gäst så bör man kanske stå vid gästens bord och till och med stanna tills gästen har svarat. Men men, jag har väl för stora krav. Jag kan ju tillägga att köttet inte på något vis var stekt som jag hade beställt det, medium åt det röda hållet. Nädå, det var inget annat än en torr skosula jag fick för dyra pengar.

Ja tänk, jag är så jäkla kräsen så jag vill ha det jag betalar för. Och när det gäller resauranger eller för den delen andra matställen så anser jag att personalen bör vara matlagningskunniga. Märk väl, dessa så kallade krav har jag naturligtvis inte på "hemmaplan" vid bjudningar och liknande. Men den gången man betalar för sin mat så är det minsta man kan begära att maten är ordentligt lagad och allra helst som man har beställt det. Rätta gärna mig om jag har fel.


                               


                                                                       Ja, såsen var i alla fall god.

Permalink Allmänt Kommentarer (5) Trackbacks ()

I dag vankas det kycklingschnitzel, även kallad escalope of chicken. Jag såg denna rätt på tv för nåt år sedan i Gordon Ramsay`s program. Jag har gjort den ett flertal gånger sedan dess, och det är så jäkla gott. Tidigare har jag tyckt att kycklingfilè är en torr och tråkig del av kycklingen. Men det var innan jag insåg att jag överstekte/kokte den i rädsla att den inte skulle vara färdig. Sedan flera år  har jag tack och lov lärt mig att både fisk och kyckling ska tillagas endast tills dom "stannat". Så numera är det en helt annan sak, och jag tillagar både fisk och kycklingfilè med stor förtjusning. Vad det gäller denna Gordonrätt så är det lite trist, för jag har gjort av med receptet sen länge tillbaka. Men det blir gott på mitt vis också, så det så. Och jag tror inte jag är så himla långt från orginalet. Jag återkommer med bild och "mitt" recept ikväll eller i morgon.



                           

                            Jag hävdar fortfarande att det behöver inte vara krångligt att laga god mat.

Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

                                 

För att börja från begynnelsen så är det så att Gunnar är jägare och kom fram till att han ville ha en jakthund. Sagt och gjort, münsterländertiken Jas kom i vår väg. Nog sagt om det, sorgen efter henne är fortfarande enorm och jag finner det svårt att skriva om henne i nuläget. I vilket fall så ville Gunnar ha ytterligare en hund efter några år och då hittade vi Busan som är en Basset Griffon petit. Milda makter vilket flott rasnamn på en inte fullt så flott hund.

Hon har en konstig päls som är matt och tovar sig jättelätt, framförallt vid benen och tassarna. Alltså fastnar allt och då menar jag precis allt i hennes päls. Om ni inte vet hur en sådan ras ser ut så kan jag säga att kroppen är som vilken mellanstor hund som helst men benen är nästan lika korta som på en tax. Öronen är stora och långa och Busans öron är ovanligt långa, det var inget vi tog för negativt när vi köpte henne eftersom hon inte skulle vara någon utställningshund och då kunde det kvitta enligt oss.

Visst är hon söt? :) Ni skulle sett henne som valp, öronen nådde gott och väl golvet vilket gjorde att hon mer än en gång ställde sig på sitt öra när hon skulle gå. Hon tog glatt i med överkroppen men kom liksom ingen vart, det är inte lätt att vara liten.

Hon var en riktig buse under sin uppväxt, hon förstörde allt i sin väg. Hon tuggade sönder skor, strumpor, glasögon, disktrasor bla. Och sist men inte minst vår nya skinnsoffa som vi var så glada över att äntligen ha kunnat köpa. Och hon var en jäkel på att ta sig fram, därför fick hon ett andra namn miss Houdini. Det gick inte på något vis att försöka hålla henne ifrån nåt som ville komma åt.

Jag satte en gång ett "hinder"i form av ett antal läskbackar med tomglas i. Döm om min förvåning när jag hör ett konstigt klirrande och när jag smyger fram för att kolla så håller Busan för fullt på med en promenad uppe på backarna, balanserandes på glasen. Och vips så var hon förbi det hindret också.
En annan gång hade jag ställt terassdörren på glänt ca 15 cm med låsspärr. Och med tanke på hur bred och rubust kropp hon har så var det ju lugnt, eller hur? Pyttsan, jag hör ett pustande och stönande, och självklart smyger jag dit för att se vad som händer. Jag blev min själ så imponerad av hennes uppfinningsrikedom så jag blev stående och lät henne hållas. Hon körde ut huvudet och vred kroppen så halva bröstkorgen kom ut sen var det bara att vända sig och köra ut den andra halvan.
 
Hennes ben är som sagt väldigt korta i förhållande till kroppen, så det där med att gå i trappor var inget för henne när hon var valp. Hon nådde helt enkelt inte ner till första trappsteget med sina små ben. Inga som helst problem för Busan, nädå  hon bara backade lite tog sats och "flög" ner. Det var en syn för gudar, tänk själv dessa "Dumbo"öron och alla fyra benen rakt ut från kroppen när hon kastade sig ut.

Eller se henne bakifrån på promenad, hon svänger på häcken som vilket fruntimmer som helst. Och hennes stil när hon springer går inte heller av för hackor. Framdelen använder hon som vanliga hundar, men bakdelen... då samlar hon ihop båda bakbenen och svänger dom liksom från sida till sida. Jag har aldrig sett en hund springa på det viset. Blir ni förvånade om jag berättar att hon låter som en katt när hon är riktigt belåten?

                         
Att jag kallade henne bibliotekshund i ett tidigare inlägg beror på att min gamla mor och Busan blev riktigt bundis på Busans äldre dar, så när mor flyttade till eget boende tvärs över vägen ville hon ha med sig Busan. När hon såg att jag inte var överlycklig precis så sa hon raskt att det kunde vara hennes lilla bibliotekshund (alltså lånehund). Och vem kan säga nej i det läget?

                        
                                 

Permalink Hundar Kommentarer (2) Trackbacks ()

Jag älskar våra vovvar högt och rent, men ibland är dom kodumma. Dom kan inte skilja på sitt eget  och andra hundars skall. Det är ett par riktiga vaktisar så dom finner det högst nödvändigt att skälla och gå på så fort dom hör ett hundskall, eller för den delen ser ett annat djur i trädgården. I somras höll jag på att spela in en liten videosnutt med den lilla igelkottfamiljen på terassen. För en gångs skull hade jag kommit den ene riktigt nära, men självklart fick hundarna syn på den och började skälla så den vände och försvann.

Denna lilla filmsnutt satt jag just och tittade på, och det gick ju väldans bra tills hundarnas skall ekade i köket. Dessa två fjånar som låg här vid mina fötter och sov fick naturligtvis fnatt och började skälla som galningar och sprang från fönster till fönster och försökte väl få syn på dessa "inkräktare". Så knasig är inte Busan som numera är morsans bibliotekshund. Busan är en mycket speciell hund och hon förtjänar ett alldeles eget inlägg.



                                


                   Nästa gång jag ska titta på filmsnuttar ska jag försöka komma ihåg att använda hörlurarna.

Permalink Hundar Kommentarer (2) Trackbacks ()

Om nu någon har reagerat på att det jag skriver här i min blogg mest är gammal skåpmat. Så är det precis så det är, jag är inne i en period av mitt liv där det inte händer nåt speciellt värt att skriva om. Jag skulle ju kunna skriva vilken juice jag dricker och när jag dricker den osv. Icke sa Nicke, nåt sånt blir det inte tal om. Jag fortsätter på inslagen väg och berättar lite om vad jag har upplevt och varit med om tidigare och en och annan episod eller tanke från så kallat nutid. Och så klart, ett och annat recept kommer även i fortsättningen.



                            

Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Nu har jag varit bloggare i två månader och läsarantalet ökar stadigt, vilket är oerhört roligt. Det hade jag inte i min vildaste fantasi kunnat tänka mig. Ett av mina argument mot att börja blogga var just att ingen skulle vara intresserad av vad jag skriver. Men som vanligt har det visat sig att jag hade fel. Om jag nu skulle kosta på mig en önskan, så skulle det vara att även kommentarerna direkt i bloggen ökade. Sen jag började skriva så har jag läst ett antal bloggar, vissa följer jag via bloglovin och även kommentarerna till dom samma. Det blir liksom en annan helhet att även som läsare få ta del av vad andra har skrivit.

Jag har fått mycket kritik under den här tiden, både positiv och negativ. Vilket jag tackar särskilt för. Jag anser att kritik är ett jäkla bra sett att utvecklas vidare av. Nu blev det mycket jag i den här texten, och det hade min gamle svensklärare slagit ner på. Men å andra sidan så vidhåller jag att bloggen är min och jag skriver vad jag vill. Jag har aldrig utgett mig för att vara en välskrivande skribent, så ni får ta det som det är. Jag gör som alla andra, nämligen så gott jag kan.

Och oavsett kommentarer eller inte, skitkul är det hur som helst. Det känns som att jag kommit för att stanna.

                   

                                                              Alltid roar det någon.

Permalink Allmänt Kommentarer (2) Trackbacks ()

Oxhögrev är en väldans användbar styckdetalj minsann. Så smakrik, mör och för det mesta till vettigare pris än tex. grytbitar. Jag använder den till kalops, pepparrotskött, sjömansbiff och köttsoppa. För att inte tala om alla smarriga grytor. När jag inte har något viltkött i frysen så duger högreven med tex. enbär att göra "viltgryta"av. Just nu kommer jag inte på fler rätter, men det är bra nog tycker jag. Som jag sagt tidigare så handlar vi vårt kött på Svarta svängen. Och nu kom jag faktiskt på en nackdel med det. Vi köper ju hela, halva och kvartar av djur så det blir inte så ofta.
Alltså, nackdelen är ju då att vi inte träffar dessa genuint trevliga människor så ofta.


                     

Permalink Allmänt Kommentarer (1) Trackbacks ()

                                

                      Mums, tänk vad en bit oxhögrev och några rotfrukter kan göra för ens välbefinnande.

                                   

Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

                         

Alltså, jag har lätt för att se något positivt i det mesta. Men nu går till och med jag bet. Denna hög är och förblir deprimerande, och jag kan inte för mitt liv hitta något positivt med den.
Här är en dagsfärsk bild på den omtalade snöhögen som hör och häpna fortfarande finns kvar, i södra Skåne. Det är ju ändå mitt i mars månad, då ska det ta mig tusan inte finnas någon snö här.  Jag hade hoppats att dom senaste dagarnas plusgrader tillsammans med regnet skulle få den att försvinna. Men tji fick jag.
Som tur är kan jag glädja mig åt det som finns på framsidan av huset så länge, nämligen snödropparna. Just nu regnar det som bara den så jag väljer att inte ta någon bild på snödropparna idag, kanske imorgon om det är uppehåll.

                                       
                                  

                                      
                                      Hoppas regnet håller i sig hela natten så snöhögen äntligen försvinner.

Permalink Allmänt Kommentarer (3) Trackbacks ()

Apropå föregående vits, så berättade min dotter Cecilia denna lilla historia ur verkliga livet.

Det var en man som av sin dietist fått rådet att gå ner i vikt. Eftersom han hade diabetes var det väldans nödvändigt. Dieteisten blev mer och mer förvånad för varje återbesök mannen gjorde. Han gick nämligen inte ner ett dugg, hur hon än försökte. Ibland var det till och med så att han hade gått upp lite. Hon hade  sagt till honom att föra matdagbok, vilket han också gjorde. Hur det kom sig så skulle dom gå igenom denna dagbok vid ett av återbesöken. Dietisten kollade vad han skrivit och blev ännu mer förvånad. Allt var ju exemplariskt, han åt och drack precis som hon hade sagt. Självklart frågade hon om han verkligen var sanningenlig i sin matdagbok. Han bedyrade att allt han skrivit var absolut sant, däremot hade han inte skrivit in dom där luftkakorna som han kallade dom eftersom det var mest luft. Jo, kyss Karlsson. Visst innehåller Mariabullar väldigt mycket luft men också väldigt mycket mer. Bla. vispad grädde och sylt. Tror fan att han inte lyckades gå ner i vikt:)




  

                       



Kan undra hur han tänkte, kanske han tyckte det var en kanonidè att fylla ut sin torftiga diet med "luft"

Permalink Anekdoter Kommentarer (0) Trackbacks ()

Jag tror minsann vi börjar denna dag med en liten vits :)

Läkaren till den gamle översten: - Det enda vi kan konstatera är att översten har vatten i knäna.

- För bövelen, vatten har jag inte druckit sen jag blev vuxen. Det måste ha slunkit ner när jag borstat tänderna.

Permalink Vitsar, vissa gamla som gatan. Kommentarer (0) Trackbacks ()

Tidigare brukade jag somna framför tv-n mest varje kväll sen jag ätit. Men i oktober i fjol bestämde jag mig för att det var sluttramsat så jag stängde tvn för gott.
Härom veckan hittade jag ett erbjudande från tv4 premium, som kostar 79kr första månaden. Det bästa är att man kan ta bara den månaden om man vill. Hur som helst, jag hoppade på det och nu sitter jag här vid datorn och kollar gamla tvserier från min barn och ungdomstid. Det är skitroligt att se dom igen, och upptäcka hur jäkla dåligt dom egentligen är gjorda i jämförelse med dagens program. Och ja, den observante märker ju direkt att jag inte alls slutat glo på tv. Jag tycker ändå jag gjort det, nu tittar jag bara på dessa gamla serier denna månaden. Tidigare satt eller låg jag vid tvn varje kväll och sov till vilket skitprogram som helst.

Jag tittade på Bonanza (1959-1972) härom kvällen, där var bla en scen med en stuntman istället för Hoss. Jag menar när jag såg dessa avsnitten på 60-talet så tyckte jag det var kanonbra och spännande. Men nu ser jag ju allt med andra ögon så att säga och den här stuntmannen var minst tre nummer mindre än Hoss och inte speciellt lik honom heller. Men skit samma, det var ändå jättekul att se det igen.


Ikväll har jag suttit och glott på snobbar som jobbar (1971). Helt underbart med dessa charmknuttar Brett och Danny. Om jag inte minns helt fel så tyckte jag att det var en annorlunda serie när den kom. För även huvudpersonerna åkte på däng, det var inte bara skurkarna som det brukade vara på den tiden. Ett av avsnitten var extra kul eftersom det var inspelat i södra Frankrike, med vilda biljakter på slingrande bergvägar och i närheten av en by jag semestrat i, Eze heter den.  






Dom vägarna har jag åkt på vid flera tillfällen och jag lovar, dom ligger högt upp så utsikten är svindlande eller alldeles underbar beroende på hur man ser på saken. Jag är höjdrädd så jag hade inte så stor glädje av att titta ner precis. Men att se det på bild är så klart helt ok, då kan till och med jag tycka att det är svindlande vackert. Just dom här bilderna är ju inte dom bästa precis men man får ändå klart för sig hur högt upp man är.
När nu det här avsnittet även handlade om Eze, så lägger jag ut en dag och en nattbild över utsikten från hotellet i just Eze.


 

                       

                             

Permalink Allmänt Kommentarer (2) Trackbacks ()

Enkel middag med långt namn, Spenatfylld, baconlindad, ugnsstekt lax med pressad potatis. Den du, jag får nog döpa om den vid nåt tillfälle. När jag giter klura på det.





I dag har jag gjort det enkelt för mig, det blev en lättlagad middag. Jag hade inte klarat nåt annat med tanke på min stackars möra kropp. Tro nu inte att jag ångrar gårdagens badminton för det gör jag verkligen inte. Jag ser till och med fram emot nästa gång, då jag tänker spöa skiten ur töserna :)


Jag började med att sätta igång ugnen på 225 grader, och skalade potatis som sen både kokades och pressades. Därefter tog jag ett par bitar ur en färsk laxsida, det går självklart lika bra med färdigskurna bitar från tex. frysdisken. Men då tillkommer tiningsprocessen, den slipper i alla fall jag.


Skär nu ett snitt i mitten av biten och låt ca en centimeters tjocklek vara hel. Skär sedan ett snitt utåt kanten på var sida, så det bildas en ficka kan man väl kalla det. Nån som fattade vad jag menade? Jag lägger in en bild för säkerhets skull.






Nåväl, nu klarnade det väl? Bra, lägg nu laxen åt sidan och koncentrera dig på spenaten. Antingen tar du färsk eller fryst bladspenat. I båda fallen lägger jag en kladd smör i en kastrull och när den smält så lägger jag i spenaten och där får den ligga antingen tills den tinat eller i det färska alternativet tills den slaknat. Okidoki, salta och peppra i god ordning. När det gäller laxen så brukar jag använda mig av citronpeppar, detta är dock inte nödvändigt men jag tycker det ger en pikant smak. Oh vad det lät bra. Salta och valfri peppra nu laxbiten även inuti fickan och lägg i den avsvalnade spenaten. Själv föredrar jag att inte klämma vätskan ur spenaten för den medverkar ju till det goda spadet som bildas. När detta moment är klart så är det dags att täcka hela härligheten med bacon.







Jag hoppas att du inte glömde sätta på ugnen för i så fall har du litta problem nu, annars sätter du formen i mitten av ugnen och det tar mellan 20 och 30 minuter beroende på bla. laxens tjocklek.  Kom ihåg att fisk precis som kyckling inte ska tillagas längre än att "köttet" stannat. Allt för att undvika torrt käk. Under tiden kokar du potatisen och håller dom varma om dom blir färdiga innan laxen. Det är lite småbra när man ska pressa potatisen sen, för då kan man ju justera storleken på dom innan koket om man skulle ligga trångt på tiden, faktiskt under koket med kom jag just på.








                       Ja, då återstår bara att önska smaklig spis!

Permalink Recept Kommentarer (4) Trackbacks ()

Tvi vale, jag sitter här och lyssnar på radion. Det är nyheter och dom pratar naturligtvis om katastrofen i Japan. Hur ruggigt det än är och hur illa berörd jag än blev av det så fick det mig att tänka på det året då jag hade förmånen att få följa med till Japan. Makens firma hade vunnit en säljtävling så Gunnar, hans säljare och jag åkte tillsammans med andra vinnare från Sveriges avlånga land.
 
Nu hör till saken att jag är en riktig fegis, rädd för att flyga (det tog 13 timmar, med mellanlandning i Holland) höjdrädd och rädd för jordbävningar, vilket kanske inte är så konstigt. Men jag hade inte en endaste tanke på att Japan är ett jordbävningsdrabbat land. Kanske hade jag bara förträngt det, för inte ville jag missa en resa till Japan för en vag rädslas skull.

En av dagarna besökte vi Nec`s huvudkontor och det låg väldigt högt upp, jag tror det var våning 44. (Tur att hissen inte krånglade) Hur som helst, vi åkte tunnelbana till det här kontoret, efter att ha promenerat till stationen, inte en sittplats så långt ögat nådde. Hela dagen hade vi tillbringat gående i Tokyo. Jag garanterar att jag inte var ensam om att ha skoskav och vara väldigt trött i benen. I alla fall, vi kommer fram och vet att vi ska bli bjudna på typiskt japansk mat och bara det var ju spännande att få äta det på plats så att säga. Vi såg verkligen fram emot att få sätta oss och käka/dricka gott.

Men fasiken vad vi bedrog oss, vi kommer in i rummet och först blir alla skitglada för i mitten av rummet står det en radda bord fulla av sushi. I nästa sekund börjar vi titta efter stolar av förklarliga skäl. Jag lovar, hela gänget  tittade förtvivlat efter en stol att få slå sig ner på, det fanns inte en sittplats i hela lokalen. Dom tyckte att det var lite småfräckt att anamma västerländska seder och bjuda på stående bord. Så lagom fräckt kan jag säga, fy fasiken för att tillbringa även kvällen stående. Även om vi fick sushi.

Och inte nog med det, högsta chefen lade snart märke till att jag undvek att gå nära fönsterna som självklart gick från golv till tak. Då behövs inte stor fantasi för att tänka sig utsikten, eller hur? Som jag sagt tidigare så lider jag av höjdrädsla, alltså undvek jag gå nära. Den chefen visade sig ha en konstig humor eller så var han bara elak, fan vet. Han tog mig i armen och ledde mig fram till fönstret för att beundra utsikten. Suck och stön, för Gunnars skull fick jag sköta mig annars hade jag nog klippt till den där chefen, det tror jag. Inte nog med att han ledde mig till fönstret som egentligen kan kallas glasvägg, utan dessutom började han att berätta om alla jordbävningar som drabbat Japan. Enligt honom var det väldigt vanligt och ingen reagerade nämnvärt på dom.

Och det var vad nyhetsreportern också sa nyss, att japanerna inte reagerade nåt särskilt på jordbävningen, han lät nästan chockad när han sa det. Men som han också sa, dom är kanske fatalister hela högen. Hur som helst, förut nämnda chef  "gottgjorde" sig den sista kvällen vi var där. Vi blev bjudna till en karaokebar och chefen sjöng den gamla slagdängan sukiyaki för oss, vilket var mycket uppskattat av oss alla.

                    
                             

Permalink Anekdoter Kommentarer (0) Trackbacks ()

Inte kan jag komma ihåg att jag någonsin har blivit så trött av att spela badminton. Och att det var så förbannat roligt. Men å andra sidan, det kunde ju inte vara annat än kul med det glada tjejgänget.

Men än är det krut i tanten, jag har inte däckat ännu i alla fall. Nåja, krut och krut jag orkade bara spela i 20 minuter och nu är jag min själ mör i hela min syndiga kropp, och värre lär det vara imorgon.

Jessie, Marie, Susanne och Cecilia var ju klart bäst och mest uthålliga. Dom körde hela timmen, men detta var en rätt bra början. Nästa gång klarar jag en längre stund, det är jag övertygad om.

Enligt Cecilia var det hon som vann. På frågan hur hon kom fram till det, blev svaret att hon var först om att säga det. Alltså är hon vinnaren hahaha. Jag får väl fråga dom andra tjejerna, dom har helt säkert en annan syn på det hela.

                                

Permalink Allmänt Kommentarer (3) Trackbacks ()

Här kommer en liten passande vits så här på Fredagseftermiddagen.

Igår åkte jag in till stan för att  betala en massa skatt på systembolaget. Jag var där inne i ca 10 minuter. När jag kommer ut står en polis rätt utanför ingången och skriver en parkeringsbot! Jag går fram till honom och säger:

- Kom igen nu, var lite schysst och riv lappen!? Snälla, har du inget viktigare att göra en fredagseftermiddag?

Han ignorerade mig totalt och fortsatte skriva. Jag kallade honom för skrivbordsryttare och sa att han säkert var bög också! Han gav mig en blick och skrev oberört ut en ny bot för att bilen hade slitna däck!? Då kallade jag honom för din lilla jävla svinskit! Han skrev klart den andra boten och satte den tillsammans med den första på vindrutan och började på en tredje!! Det här höll på i ungefär 10 minuter... ju mer jag skrek åt honom, desto fler böter skrev han utan att säga ett enda ord.

Därefter gick jag vidare till min bil, som stod i parkeringshuset 200 meter därifrån.


                             

Permalink Vitsar, vissa gamla som gatan. Kommentarer (1) Trackbacks ()

Hallå ja, i morgon ska jag göra något jag inte gjort på minst 40 år. Jag ska min själ spela   badminton, kan undra hur det ska gå. Det är bara att hoppas  jag går skadefri ifrån det äventyret. Det är dottern och hennes kompisar som bjudit med mig, dom behöver väl nåt att skratta åt kan jag tro. Nåja, det bjuder jag så gärna på, så det så. Det ska bli riktigt roligt, tror jag hm.

Får väl återkomma med hur det gick, kanske blir en och annan bild också. Vem vet?



                 

Permalink Allmänt Kommentarer (2) Trackbacks ()

Idag väntar ännu en regnig dag, egentligen inte så kul kanske. Men ack så bra ändå för nu kanske den förbannat deprimerande sista snöhögen försvinner. Inte för att vi har snö överallt precis, däremot har vi i stort sett hela vintern haft en gigantisk snö/grushög liggande utanför tomten. Det var ju så enorma mängder snö som kom på kort tid så snöröjningen var tvugna att samla ihop och lägga den på den lilla grusvägen. Med tanke på kylan och den inbakade grusen så har denna hög klarat sig riktigt bra. Däremot, nu när det regnat ett par dar så har den krymt betydligt. Jag hoppas innerligt  att den får sista nådastöten idag.

Regn, rusk och termometern visar 0,9 grader, lik förbannat känns det som våren har gjort stora framsteg. Det ska bli riktigt roligt att börja bearbeta jorden och peta ner vårlökar både här och hos moren. Fast det blir ju inte idag förstås, men det kommer nya dagar med nya möjligheter.


                        
 
                                 Trots allt skiner solen alltid, fast ibland skiner den bakom molnen:)

Permalink Allmänt Kommentarer (2) Trackbacks ()

Har en gammal människa rätt att leva sitt liv som h*n vill? Även om det innebär att städning och sånt kommer till korta. Har man som barn eller för den delen svärdöttrar/söner rätt att gå in och styra upp ett liv som uppenbart inte vill låta sig styras?

Om nu den här människan i hela sin uppväxt var toppstyrd av en eller två föräldrar, och senare upplevde sig som mer eller mindre styrd av omständigheter som make/maka, barn och allmänna bekymmer. Och på gamla dar när h*n är allena  och verkligen vill råda helt själv, finns det då någon rim och reson i att gå in och styra och ställa på bekostnad av personens själsliga befinnande? Hur vill ni ha det på ålderns höst? Själv skulle jag bli fly förbannad om någon på eget bevåg "omyndigförklarade" mig.



                             

             
                                                      Kom ihåg att jag alltid är öppen för diskussion.

Permalink Tänkvärt Kommentarer (18) Trackbacks ()

Vissa dagar är det tungt att vara människa, och idag är det definitivt en sådan dag.

Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Vad sägs om ett par små fräckisar så här på Söndagskvällen?　

Permalink Vitsar, vissa gamla som gatan. Kommentarer (2) Trackbacks ()

Varför är vi så dumma mot oss själv? Nu menar jag "hemmadumma". Vi ställer upp en sån massa måsten så det är rent löjligt. Det ska putsas och fejas så in i norden, på bekostnad av....Ja, på vilken bekostnad? Finns det ingen, då är det ju heller inget problem eller hur. Det ska köras ungar till diverse aktiviteter, vissa fler än andras. Enligt mig lär man ungarna att , så här mycket hinner man faktiskt med . Alltså får dom det med sig i bagaget, allt ska hinnas med, kosta vad det kosta vill. Jag har själv gjort den "tabben" så jag vet hur det är. Vissa barn vill ha en massa aktiviteter och enda chansen att hinna med är att någon ställer upp och kör dom, på bekostnad av .......

Vore det då inte bättre att prata med ungarna och få dom att välja aktivitet utifrån dom förutsättningar som finns i den familjen? Då har man slagit två flugor i samma smäll. Nämligen att tiden är begränsad, gör nåt vettigt av den och ta inte på dig mer än du klarar av/trivs med.   

Jag tror att vi är alldeles för fixerade vid vad andra gör, eller rättare sagt vad vi tror att andra gör.
Ofta ser och hör jag stressade människor som har så svårt att få tiden att räcka till. Det ska städas, putsas fönster, tvättas och bäddas för att bara ta några exempel. Till och med barnens rum, varför inte lära dom små redan från början att själv ta ansvar för städning och bäddning. 

                             

                                                  Nä gott folk, vi har vår utmätta tid. Ta vara på den.

Permalink Allmänt Kommentarer (1) Trackbacks ()

Idag är det Söndag och solen skiner, jag är utvilad och hundarna har fått sitt. Nu är förmiddagen bara min. Och vad gör jag, jo sätter mig vid datorn. Vilket nöt man är, solen skiner ju så jag borde passa på att ta tag i trädgården. Förbereda den inför växtperioden, och här sitter jag:) Nåja, jag skyller på att det  trots allt är Söndag så jag kan ta mig en slappedag. Nåja, hel slappedag blir det inte. Men förmiddan fri är inte fy skam det heller. Det kommer fler soldagar, marken är ändå fortfarande frusen så jag kan nog inte göra så värst mycket där ute ändå.

Om en timma eller två är det dags att sätta full fart igen. Jag tänkte ha lammstek till middag så den ska förberedas och sen väntar tvättstugan på mig. Praktiskt nog så har jag både tvättstuga och frysbox i källaren, så idag ska jag inte ränna upp och ner vartefter tvättmaskinen blir klar. Jag ska istället passa på att röja upp i frysen, kanske till och med planera matsedeln för ett par veckor.

Det är himla praktiskt att skriva matsedel för ett par veckor i taget. Dels får man omsättning i frysen dels kan man göra alla kompletterande inköp på en gång. Och det är så jäkla skönt att inte behöva komma på varje dag vad som ska serveras till middag. Det är ju inte så att vi slaviskt följer matsedeln, jag menar bara för att jag skrivit in fisk på Tisdag och fläsk på Onsdag så är det inget som hindrar att jag vänder på det. Det viktigaste är ju trots allt att det som behövs finns på plats när det är dags. Det enda jag slaviskt följer är, kaffestunden på morgonen. Utan kaffet är det banne mig svårt att komma igång. Vilket påminner mig om att det är dags för påtår.

                        
              
                                                   Önskar er alla en lika skön Söndag som jag har.

Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

En gammal goding, men ack så rolig.

 

Har man ingen mössa så blir man förkyld.

Permalink Vitsar, vissa gamla som gatan. Kommentarer (1) Trackbacks ()

Även om vissa ungdomar ser en femtiosjuåring som lastgammal, så är man ju trots allt inte det. Inte jag i alla fall:) Jag har haft förmånen att uppleva jättemånga förändringar i tex. affärsbranchen. När jag säger detta till mina ungar så brukar jag dra till med att, när jag var liten så var det moderna tider. Reaktionen brukar bli ett stort asgarv och en jätteförklaring om att det absolut inte kan räknas som moderna tider.

Hur som helst, jag växte upp i ett helt nytt område i Malmö. Där fanns konditori,  mjölkaffär och fiskaffär, det rann vatten på insidan av rutan för att hålla kallt. Det fanns köttaffär, där kunde man köpa skalkar och spillbitar av div. pålägg. För två kronor fick man hur mycket som helst. Och ibland tyckte gubben som stod där att det var lite snålt så han fyllde på med en näve prinskorv.

Kaffe köpte vi i lampaffären, där maldes det efterhand så vi brukade köpa ett kvart kilo åt gången.
Om jag inte minns helt fel så hette det Kungsblandning och det doftade ljuvligt. Det fanns många fler affärer, jag behöver ju inte nämna alla. Kemikalieaffären måste jag säga ett ord om, jag har fortfarande inte en aning om vad dom sålde där men jag kommer tydligt ihåg att på disken hade dom en skål med toy i trebits förpackning. En sån liten paket var så billig så vilken unge som helst kunde köpa sig en. Det är väl därför det har fastnat i minnet. Jag höll på att glömma lakritsrot, en stor bit kostade 25 öre. Jag måste komma ihåg att fråga min mor vad dom egentligen sålde i den där affären.

Hedersten var namnet på en affär, där såldes bla. bröd invippat i silkespapper och florsocker fanns i trälåda bakom disken, där mätte dom upp med en sån där metallskopa och vägde sen den bruna papperspåsen. Och i tobaksaffären köpte man cigaretter i "lösvikt" , alltså en eller två åt gången. Det fanns ju naturligtvis paket också men för den som inte rökte så mycket, var det ju bra. 

Godisbutiken måste också få ett omnämnande. Lösgodis i långa banor, den billigaste kostade ett öre och var i form av en ettöring. Jag tror dom kallades piaster, kan ha fel där. I alla fall dom fanns även i tvåöres och femöresformat. Glass hade dom också, även mjukglass. Men inte under vintern.


Vi bodde där i femton år så det hann ändra sig en hel del under tiden. I början var alla affärer sådana att man handlade över disk. Men en dag till allas stora förvåning så ändrades Solidar (Konsum) om och man fick, hör och häpna själv gå omkring och plocka ihop sina varor. Och inte nog med det, ni skulle ha sett kassan. Nu hade dom installerat en stor rund träskiva där man la sina varor och tanten, det var alltid en tant. Hon satt och snurrade fram skivan för hand så hon kunde knappa in priserna i kassaapparaten. Vilken revolution, jättesuccé. Ungefär som vi tyckte när apoteket röda näsan la om till självbetjäning.

                      


                                                   Fasiken, jag är kanske gammal ändå.

Permalink Allmänt Kommentarer (8) Trackbacks ()

Hoppas att någon har sin i luften, vi har det inte längre i alla fall. Suck och stön.

    

                  Jag har lärt mig länka, så länge jag nu kommer ihåg det.

Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

                                                      

                         
                                                                       Håll till godo:)

Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

                                                   
Dom som känner mig vet att jag  inte tror på spöken och sånt, men här händer grejer minsann.
Ytterdörrens handtag trycks ner, nycklar sticks i låset. Nu tror ni säkert att det slagit över på allvar för tosan Rosa. Det trodde jag också tills jag märkte att även hundarna reagerar på dessa ljud. Dom springer till dörren direkt och väntar förmodligen på att någon ska komma in och kela med dom. Jag kan köpa rakt av att jag hör i "syne", men hur kommer det sig att vovvarna också hör det?

I förrgår var det dags igen, jag satt här vid datorn och snackade med dottern över msn. En bil körde upp framför garaget och strax därpå togs det i handtaget. När ingen kom in så vände jag mig om för att se vad det var för bil. Där var ingen bil, då gick jag direkt till dörren och där var ingen. Denna sista händelse kan jag direkt förpassa till "inbillning" eftersom hundarna inte var här, så det var bara jag som hörde det. Men alla andra gånger, dom väcker min nyfikenhet måste jag erkänna.

                             

Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()