Rosatosa

Jag är ta mig fan mästare på att göra bort mig. Och det gäller inom alla områden tyvärr. Nu tänker jag dela med mig av åtminstone en av fadäserna, sen får vi se om det blir fler.

För ett antal år sedan var sonen snäll nog att skjutsa mig till Lund. Jag var sen till ett möte och visste med mig att jag inte hade tid att leta parkeringsplats. Ja ja, jag kunde åkt tidigare, jag vet.. Hur som helst, vi hade båda två precis lika lite koll på var vi skulle. Stressen ökade i takt med milen vi körde fel. Jag blev mer och mer frustrerad och jag bad honom stanna vid trottoaren så vi kunde fråga någon fotgängare om vägen.

Men icke sa Nicke, man frågar inte om vägen. Man ser till att lösa det själv, om man inte är fruntimmer vill säga. För det mesta har vi ju inget problem med att ta hjälp av andra eller hur?

Men nu var det sonen som körde, och han ville inte ha hjälp. Min ilska steg i takt med stressen, så jag var i stort sett på väg att explodera. Jag vevade ner fönstret på min sida, och började titta efter någon som jag kunde fråga.

Och minsann där kom en kille släntrande och såg allmänt nöjd ut med livet. Jag säger till sonen att stanna så jag kan fråga den där killen, han kör så klart vidare och där brast väl jag. 

-Stanna för helvete, det var ju så klart riktat till sonen. Men killen trodde att det var honom jag menade så han hade av förklarliga skäl inte alls någon lust att stanna. Han stirrade misstroget på oss och näst in till sprang därifrån.

Ett djupt andetag och jag var tillbaka i "rätt tonläge", och under över alla under så fick jag honom att stanna och förklara vägen för oss. Stackars stackars honom, hoppas han inte fick några men.

Där hade vi snurrat runt på gatorna som yra höns och det visade sig att vi skulle bara vända vänster i nästa gata och köra ca 50m. Framme!!


 

Permalink Har jag gjort bort mig nu igen? Kommentarer (3) Trackbacks ()