Varför är så jäkla många fixerade vid sina "skal"? Det är hög tid att inse att människan består av lite mer än utseende. Och varför ska det vara så in i helvete svårt att lita på sig själv? Man krånglar ju till livet så in i norden genom ansträngningen att vara som andra tycker att man ska vara.
Det är inte egoistiskt att göra eventuella ändringar för sin egen skull, det är snarare sunt. Ingen, inte du och inte du heller, kan få mig att tro att ändringar är omöjliga OM den egna viljan finns där. Gör du däremot samma ändringar för någon annans skull, ja då blir det genast lite svårare.
Nä gott folk. Stå upp för dig själv!
Banta? Klart att du ska banta, om DU vill det.
Förstora tuttarna, bygga om näsan, färga håret sönder och samman eller spruta läpparna fulla av mög? Helt klart, självklart ska du göra det. Frågan är bara, vem har du behagat?
Den ene tycker att dina nya tjocka läppar är underbara, men ups den andre tycker inte det. Om du nu gjorde läpparna tjocka för din egen skull kan du högaktningsfullt skita i vad både den ene och den andre tycker. Men om du nu inte gjorde det för din egen skull, hur går det då? Du mår förmodlingen inte så speciellt bra, eller hur? Hur många kan helt ärligt säga att dom blir lyckliga och nöjda med sitt liv när dom i själva verket gör allt för att andra ska bli nöjda med dom?
Om inget annat så kan vi väl vara lite hyggliga mot våra barn och ungdomar, tänk vilka helvetes kval en del av dom har redan i barndomen. Jag vet barn i nioårsåldern som på fullt allvar tycker att dom måste banta, men va fan ska det likna? Vem gör att det blir så? Jo, vi så kallat vuxna. Frågan är om det är så vuxet att lära barn att det är utseendet som är viktigast.
Det klingar så falskt i mina öron när jag hör folk som går på om hur illa barn i andra länder har det. Inget fel i det egentligen om nu samma folk hade gett fan i att "förstöra" sina egna och andras telningar genom att ge dom en så skev uppfattning om vad som är viktigt här i livet. Det lär ju bli attans så svårt för dom kommande vuxna ungarna att inse att andra har behov att nåt annat än tjocka läppar och stora tuttar. För att inte tala om alla dessa småkillar som känner sig tvingade att gå på gym och bygga muskler. Man behöver inte vara speciellt smart för att inse att det är åt helvete galet.
Nu kanske någon tänker att det är ju lätt att sitta där och kräka ur sig en massa när man är vacker som en dag och smärt som en liljekonvaljstängel. Hahaha, fan vad ni bedrog er i så fall. Men okej, eftersom skönheten sitter i betraktarens ögon så är jag alldeles säkert vacker på ytan för någon. Annars ser jag ut som vilken tant som helst numera, vilket är väldans naturligt eftersom jag är en tant. Jag tycker bara att det är så synd att så många måste bli gamla innan dom inser att det där med utseende är överskattat, för ingen kan väl på fullt allvar tro att dom som är unga och "vackra" nu, kommer att se lika dana ut hela tiden, eller?
När jag var 25år jobbade jag på ett ställe där det var en 19åring som " accepterade" mig som en i gänget. Efter ett tag när vi hade hunnit prata lite mer med varandra så insåg hon att jag var nog inte så ung som hon trodde. Hahaha, detta glömmer jag aldrig. Hon frågade hur gammal är du egentligen, (hon trodde jag kommit i stort sett direkt från skolan) Jag sa då att jag var 25, varpå hon utbrister:- oh fy fan, så gammal vill inte jag bli. Hahahaha, undrar hur hon mår idag?
Ett annat ställe jag jobbade på var det idel ädel ungdom mellan 17-20 år gamla, då hade jag blivit hela 30. Där gick jag under namnet stålfarmor. Ska man skratta eller gråta? Jag tror jag väljer att skratta. Nu är dom mellan 44-47år. Milda makter, vad ska vi kalla dom nu tro?
Nåja, hur som helst. Jag är säker på att ni fattar poängen. Skit i hur folk ser ut, och hur gamla eller unga dom är. Acceptera dom som dom är så är chansen jättestor att ni också blir accepterade precis som ni är. Det finns betydligt viktigare saker här i livet, minsann.
Permalink Tänkvärt Kommentarer (2) Trackbacks ()
