Tvi vale, jag sitter här och lyssnar på radion. Det är nyheter och dom pratar naturligtvis om katastrofen i Japan. Hur ruggigt det än är och hur illa berörd jag än blev av det så fick det mig att tänka på det året då jag hade förmånen att få följa med till Japan. Makens firma hade vunnit en säljtävling så Gunnar, hans säljare och jag åkte tillsammans med andra vinnare från Sveriges avlånga land.
Nu hör till saken att jag är en riktig fegis, rädd för att flyga (det tog 13 timmar, med mellanlandning i Holland) höjdrädd och rädd för jordbävningar, vilket kanske inte är så konstigt. Men jag hade inte en endaste tanke på att Japan är ett jordbävningsdrabbat land. Kanske hade jag bara förträngt det, för inte ville jag missa en resa till Japan för en vag rädslas skull.
En av dagarna besökte vi Nec`s huvudkontor och det låg väldigt högt upp, jag tror det var våning 44. (Tur att hissen inte krånglade) Hur som helst, vi åkte tunnelbana till det här kontoret, efter att ha promenerat till stationen, inte en sittplats så långt ögat nådde. Hela dagen hade vi tillbringat gående i Tokyo. Jag garanterar att jag inte var ensam om att ha skoskav och vara väldigt trött i benen. I alla fall, vi kommer fram och vet att vi ska bli bjudna på typiskt japansk mat och bara det var ju spännande att få äta det på plats så att säga. Vi såg verkligen fram emot att få sätta oss och käka/dricka gott.
Men fasiken vad vi bedrog oss, vi kommer in i rummet och först blir alla skitglada för i mitten av rummet står det en radda bord fulla av sushi. I nästa sekund börjar vi titta efter stolar av förklarliga skäl. Jag lovar, hela gänget tittade förtvivlat efter en stol att få slå sig ner på, det fanns inte en sittplats i hela lokalen. Dom tyckte att det var lite småfräckt att anamma västerländska seder och bjuda på stående bord. Så lagom fräckt kan jag säga, fy fasiken för att tillbringa även kvällen stående. Även om vi fick sushi.
Och inte nog med det, högsta chefen lade snart märke till att jag undvek att gå nära fönsterna som självklart gick från golv till tak. Då behövs inte stor fantasi för att tänka sig utsikten, eller hur? Som jag sagt tidigare så lider jag av höjdrädsla, alltså undvek jag gå nära. Den chefen visade sig ha en konstig humor eller så var han bara elak, fan vet. Han tog mig i armen och ledde mig fram till fönstret för att beundra utsikten. Suck och stön, för Gunnars skull fick jag sköta mig annars hade jag nog klippt till den där chefen, det tror jag. Inte nog med att han ledde mig till fönstret som egentligen kan kallas glasvägg, utan dessutom började han att berätta om alla jordbävningar som drabbat Japan. Enligt honom var det väldigt vanligt och ingen reagerade nämnvärt på dom.
Och det var vad nyhetsreportern också sa nyss, att japanerna inte reagerade nåt särskilt på jordbävningen, han lät nästan chockad när han sa det. Men som han också sa, dom är kanske fatalister hela högen. Hur som helst, förut nämnda chef "gottgjorde" sig den sista kvällen vi var där. Vi blev bjudna till en karaokebar och chefen sjöng den gamla slagdängan sukiyaki för oss, vilket var mycket uppskattat av oss alla.
Permalink Anekdoter Kommentarer (0) Trackbacks ()
